This is Me

 

I sjutton år har jag levt rent fysiskt. Men inom mig har jag bara levt i tretton. De åren då jag levde i min mardröms värld räknar jag inte till livet.

Eftersom jag inte kände mig levande,

 Jag kände mig som en tom själ i en värld av fyllda kroppar.

 

Alltihop började som en rolig grej. Jag och en killkompis satt på hans rum och pratade om allt mellan himmel och jord. Helt plötsligt flög hans mamma in och drog med mig ner till vardagsrummet och sa att hon skulle spå mig.

Jag tyckte att det lät jätte spännande och lät henne göra det.

 

Det var kusligt när hon berättade om mig och min familj utan att hon knappt kände mig.

Men allting som hon sa stämde.

Efter att hon hade spått mig och healat mig som hon kallade det så började jag känna krypningar innanför skinnet.

Jag började må illa och se suddigt. Så jag gick hem och la mig för att sova.

 

När jag låg där i min säng och hade släkt lampan så hörde jag susningar och mummel.

Först trodde jag att det var mamma eller pappa som snarkade, men när jag öppnade dörren så var det alldeles tyst i deras sovrum. Min storebror var inte hemma han var på fest hos någon kompis.

 

Jag öppnade fönstret inne på mitt rum och tog fram min lilla rosa kopp med fimpar i. Jag tände en cigarett och rökte långa djupa bloss för att lugna ner mig. Men jag kände inget lugn. Jag fimpade ciggen och ställde undan koppen.

 

Sedan lade jag mig ner och försökte somna. Ljuden fortsatte och jag kurade ihop mig som skydd, för jag kände obehag.

Men till slut så somnade jag.

 

Dagen efter kändes mitt huvud som ett getingbo och jag var väldigt trött.

I skolan var det segt och alla snackade om saker som jag inte brydde mig om.

Hela dagen kändes som en overklig dröm, jag höll mig undan alla mina vänner utan att veta varför. Jag ville inte visa dem att jag kände mig annorlunda.

Min pojkvän förstod ingenting, jag ville inte vara i närheten utav honom, jag stötte bort honom hela tiden, fast det gjorde jag inte med vilje.

 

När jag kom hem ifrån skolan så gick jag och lade mig i sängen direkt, med ytterkläder på och allt. Jag somnade. Jag var så trött på dagen att jag sov fram till kvällen. Och när jag vaknade så åt jag lite och sedan satte jag mig vid datorn och chattade med folk jag inte kände fram till 4 på morgonen. Jag ville inte somna för jag var så rädd för rösterna från dagen innan.

 

Dagen efter när jag vaknade vid 1 tiden så ringde jag till skolan och sjukskrev mig. Min pojkvän ringde mig efter skolan men då svarade jag inte. Han fortsatte att ringa flera gånger under kvällen. Men jag sa åt mamma att hon skulle säga att jag sov. Jag orkade inte förklara för honom.

Men vad var det egentligen att förklara? Min pojkvän (vi kallar honom K) såg allt eftersom tiden gick att jag skadade mig själv. Han sa inte så mycket om det, utan blev mest sur och pratade inte med mig.

När det blev mer och mer synligt och man kunde se det hur jag än försökte dölja såren så blev jag kallad till skolkuratorn Rosa. Rosa som jag avskydde mest utav allt. Rosa som gav mig falska förhoppningar men som ringde hem så fort jag sa något olämpligt. Usch.

Rosas samtal brukade jag strunta i. När skolsköterskan Karin började på min skola så hittade jag direkt en kvinna jag litade på och kunde dra mig till när det blev jobbigt. (trodde jag i alla fall). Det fungerade ett tag, hon bokade möten med mig och jag gick dit.

Jag gick dit även om jag inte hade något bestämt möte med henne.

Hon fixade bandage till mig och sår tvätt.

Henne tyckte jag om. I ungefär sex månader anförtrodde jag mig åt henne, tills hon förrådde mig. Hon ringde hem till mina föräldrar och berättade att jag skar mig. Sedan fixade dem in mig på BUP. (Barn och ungdoms psykiatrisk mottagning). Jag avskydde det.

I början i alla fall.

Jag började träffa Katarina Sandberg, min räddning.

 

 

 Fortsättning följer...